stig_bjorn

Uppsala – en stad med attityd


Det byggs som aldrig förr; Uppsala växer på både höjden och bredden.
Men hur ser visionen ut för vårt framtida Uppsala? Hur djärva ska vi tillåta oss att vara?

Att Uppsala en gång i tiden har kallats för långbänkarnas stad känns främmande idag. Nu är det snarare full fart framåt och krångelmakarna verkar ha försvunnit från byggscenen. Visst finns det ett naturligt motstånd till förändring hos oss alla, men driften att utveckla och förnya är minst lika stark. I skrivande stund händer det mycket nytt i Uppsala, men frågan är om vi inte också ska låta förändringarna ha en tydlig riktning. Spegla en påtaglig vilja att inte bara förändra, utan att göra det med attityd. Faktum är att vi inte bara bygger nya byggnader och platser. Vi förvandlar inte bara kvarter och stadsdelar utan vi återspeglar också en ståndpunkt med alla dessa nya miljöer. Vi har i Uppsala en stolthet över att vara mer än en förort till Stockholm. Vi har en återerövrad självkänsla. Uppsala är så mycket mer än ett turistmål och en historisk relik som sakta vävs in i det stora urbana centret. Risken med att vara historiskt baktung är att det blir svårt att ta sig upp ur nostalgins träsk. Frågan är hur en stad som Uppsala ska undvika detta? Hur ska vi visa oss innovativa och nydanande samtidigt som vi bär på ett historiskt arv i form av universitetsbyggnader, Vasaslott och domkyrka? Det krävs ett visst mod att förändra i en sådan unik miljö. Eller skulle Uppsala våga bygga en Globen eller ett Turning Torso?

Den stora utmaningen är att hitta en form av urbanism som passar vår lite surmulna anda här i Uppsala. Kanske borde vi höja blicken och hitta våra jämförelsepunkter ute i världen, inte på hemmaplan. Då behöver vi fler våghalsiga projekt som bekämpar uppfattningen om att varje arkitektonisk knorr är en kränkning av den heliga Uppsalasiluetten, där en förbränningsskorsten eller ett skandalhus anses skapa oläkta sår. Uppsala har redan tagit steget förbi flera hindrande tankefigurer, men är fortfarande i behov av att ta sig runt ytterligare ett hörn. Att bli en stor stad med något intressant att visa upp. Något som vi med stolthet visar för våra gäster efter besöken på anatomiska teatern och vid Gunillaklockan. Visst har vi en fantastisk historia, men sen då? Det är där Uppsala skulle kunna häva sig över sovstadens slätstrukna medelmåttighet, få identitet, eller accent, utöver den uppsaliensiska dialekten. En identitet med sting. Men då behövs politisk vilja. Men våra beslutsfattare har ett dilemma som är svårt att komma över. Såväl politiker som företagsledare vill gärna lämna avtryck i historien, vara med och klippa bandet till ett stort och ståtligt bygge, gärna tillsammans med en kunglighet. Denna längtan efter att kunna säga att ”jag har gjort skillnad” avvägs dock mot rädslan att vara den som sabbade det historiska Uppsala. Låt oss fortsätta blicka framåt, ta fler spadtag på oväntade platser och se Uppsala växa. Men låt oss också växa med attityd och tydlig riktning. Då är vi på rätt väg mot en modern storstad.

Stig-Björn Ljunggren